Denna dikt av sångerskan och poeten Portia Nelson (1920-2001) publicerades i en diktsamling 1977 (There's a Hole in My Sidewalk: The Romance of Self-Discovery) fyra år efter att hon hade tillfrisknat ifrån bröstcancer.
Dikten har har fått väldigt stor spridning, och har under alla dessa år varit källa till inspiration och uppmuntran för människor som befinner sig i livskriser eller jobbar med sig själva i terapi och tillfrisknade. Framför allt de som behöver lära sig att ta hand om sitt innre mående.
Flesta människor upplever någon gång i sitt liv att finna sig i själens mörker, förtvivlan, sorg, ångest och vanmakt. Det är en ensam plats att vistas på och kan kännas i stunden som Portia beskriver i sin dikt. Att be om hjälp och dela sina känslor och tankar med en annan människa är ofta det svåraste steget men också vändpunkten.
Kapitel I
Jag går gatan ner. Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag faller ned i det. Jag är förlorad… Jag är hjälplös. Det är inte mitt fel. Det tar evigheter innan jag hittar en väg ut.
Kapitel II
Jag går gatan ned. Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag låtsas inte se det. Jag faller ner i det igen. Jag kan inte tro att jag har kommit till samma ställe. Men, det är inte mitt fel. Det tar mig fortfarande lång tid att ta mig ut.
Kapitel III Jag går ned för samma gata Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag ser att det är där. Jag faller ändå i… det är en vana… … men, mina ögon är öppna. Jag vet var jag är. Det är mitt fel. Jag tar mig omedelbart ut.
Kapitel IV Jag går ned för samma gata. Det finns ett djupt hål i trottoaren. Jag går runt det.
Kapitel V Jag går en annan väg.
Portia Nelson, 1977
Comments